detvallonskavansinnet.blogg.se

Det känns som att lungorna ska byta plats med ryggraden. Det gör så jävla ont när jag hostar och det smakar ibland blod i munnen. Fan vad jag hatar att vara förkyld. Kroppen är brännhet, jag kallsvettas då och då samtidigt som jag fryser ihjäl. Vaknar jag upp med feber imorgon blir jag allt annat än glad.

Jag känner mig lite som en zombie, konstigt nog. Nu när jag inte är så medicinerad längre känns det ovant att iallafall känna mig som en zombie. Det är ju inte trevligt direkt.
Jag försöker vara närvarande, men jag har märkt att jag försvinner bort en sekund eller två till och från. Jag bara går omkring ibland och känner... tar in intrycken som samlas runt om mig. 

Det har varit en känslosam natt. Jag ser bilder i mitt huvud från en tid då jag var så mycket mer ömtålig än vad jag är idag, fast på ett annat vis. Jag börjar nysta upp mitt förflutna för mig själv, min tid innan och under Storsjögården. Det var en rätt så kaotisk tid på ett vis, både för mig och mina anhöriga. 
Hur känns det egentligen för en förälder att behöva säga - när någon frågar - att ens 15-åriga dotter sitter på behandlingshem och att ingen riktigt vet när hon får komma därifrån?
Fast jag vet inte, det kanske var det rätta? Hur hade livet sett ut om jag inte blev hämtad med polis den där kvällen? Hade jag suttit kvar hemma och kanske börjat må bättre? Hade jag gjort något speciellt utav mitt liv? Hade jag.. 
Nej, jag vet faktiskt inte. Och det är ingen idé att fundera över det heller, det som är gjort är gjort. Det som krävs nu är att försöka hantera det på bästa sätt.

Så hur i hela friden hanterar man att ens liv egentligen inte blev som det skulle, utan blev som det blev?

Jag svamlar, jag vet. Jag vet knappt själv vad jag pratar om just nu. Jag är så djupt inne i mig själv och alla tankar och känslor. 

Jag borde sova.